-behöva vänta på vård.

-vara utförsäkrad.

-inte få rehabilitering fysisk och psykist.

-ha mer tålamod.

-leva under existensminimum.

En stor anledning är att jag tillhör utanförskapet. Där många av oss famlar i en tillvaro som inte ger trygghet eller ro.

Det var så det blev med många av oss tusentals som inte pallade med den så kallade

ARBETSLINJEN.

Där bestämmelserna kan ändras från dag till dag.

Där projekten avlöser varandra till ett intet varande.

Där man inte värderar eller har högaktning för den mänsklighet som alla i grunden fostras med, och som regering och tillika talar sig så varmt om.

Att vi skall värna om välfärden

Vi finns inte, vi syns inte, vi är inne i en statistik som döljer den viktiga sanningen.

Är vi många som samlas kan vi höras. Men vi orkar för det mesta inte mobilisera oss, vi är för sjuka. Så vi lär oss mer tålamod och blir ganska starka överlevande på den nivån vi befinner oss.

Det är billigare att hålla oss inom socialförvaltningens så kallade biståndsprogram än att se till att vi får hjälp med att sakta men säkert få oss friskare.

Men alltför ofta segrar utanförskapet och man tvinar bort mer och mer.

Det är en totyr som inte märks i samhällets stressiga produktion och konsumtions-samhälle. Förren den dagen du blir sjuk eller arbetslös.

Det är  uttänkt så. Att sålla det som inte längre kan producera, protestera eller ge mera.

Alla kan idag bli utförsäkrade, inget är säkert.

Jag vet.

Och många med mig.

Jag är glad och tacksam att min tro inte står till makthavare eller kungar.

Jag är glad och tacksam att min tro och mitt hopp står till en högre makt. Min Gud och frälsare.

Han får mig att känna mig värdig och betydelsefull. Han hjälper mig att inte bli bitter eller hatisk.

Jag famlar omkring tillsammans med honom. Han håller mig i handen när jag behöver det.

Där i hans närvaro känner jag mig trygg och uppmuntrad trots mina tvivel ibland.

Jag är bara en människa.

Blessings