Nu är rälningarna betalda och jag bara är så ledsen över att det inte finns tillräckligt kvar för att unna sig något x-tra i familjen.

Idag är jag faktiskt mer känslig än vanligt över att alltid få strama åt ekonomin.

Jo. visst är jag tacksam för alla bekvämligheter som ett i-land erbjuder. Kanske är det sorgen över att ett så rikt land som vi lever i, inte bryr sig om de som verkligen behöver hjälp.

Jag klarar mig alltid på något sätt, det har jag alltid gjort, men.........

Visst är det märkligt att vi inte kan erbjuda sjukvård, arbete, omsorg till alla.

Jag anser att alla är lika värda.

Jag anser att alla kan bidra med något efter förmåga.

Och inte som det är nu, jaga skiten på redan levande döda.

Jag tänkte på en sak som verkligen har förändrat sig genom att ambulanserna är upphandlade inom olika företag och inte knutna till landstinget eller räddningtjänsten som förut.

Det är ju rena lotterivinsten om du får hjälp eller inte. Och då undrar jag är det verkligen kompetent personal som sitter och bedömmer om en människa skall få en ambulans eller inte.

Jag vill inte ha ett litet USA där du så småningom måste ha en försäkring för att få bäst hjälp inom omsorg och vård.

Jag vill ha bra vård även om jag inte är rik.

Cynismen breder ut sig och vad skall du och jag göra för att stoppa den?

Snigel funderar. Men det är väl så när man är drabbad.

Tacksam för att jag dock har hittat meningen med livet.

Jag sätter mitt hopp till Gud. Han överger mig aldrig. Även om alla skulle göra det.

Och skulle jag dö, så kommer jag till ett bättre ställe än det här.

Mina fina minicyklamen..  

Blessing Bloggers Bless You All...