Här kommer jag.

Sniglar in lite sakta.

Förlamningen har släppt lite granna. Jag inser att jag måste tänka på mig själv för att kunna överleva och finnas till hands.

Jag behöver hitta mer stöd för att kunna vara stöd i det vår familj utstår.

Förr var det ungdomens kraft och energi som var motorn i allt.

Men även en motor måste byta reservdelar och smörjas konternuerligt.

Jag har inte fattat det där med att lämna in till service efter ett antal år och då!

Innan det nästan är försent.

Och nu är jag så utsliten och det inte är många som är bra på att laga och serva mig faktiskt..

De saknar kunskapen.

En känsla av att det inte är värt att satsa på en gammal häst, smyger sig in i tanken rätt så ofta.

Det är Nytt som gäller!

Dock ger jag väl inte upp för det. Mina andetag och mina år på jorden är räknade.

Inte av mig utan av Gud.

Så länge jag andas får jag försöka hitta lösningar som jag kan uthärda i de djupa dalarna när de kommer.

Blooggers!

Just nu är jag i ett pressat läge och därutav min melankoliska text.

Dock är detta verkligheten för mig.

Idag, just nu..Tills det kanske vänder.....

Jag kan inte låtsas, jag kan inte spela teater, jag vill inte det heller!

Det fanns en tid när man gjorde det, för att slippa alla frågor......

Idag skall jag brodera, måste skingra tankarna.

Jag har inte varit utanför dörren sen ganska länge.

Bilda var ett undantag i Måndags. 

Jag vill absolut inte träffa någon levande själ.

Jag har ett stort behov att vara i min bubbla och inte ruckas 1 mm i min strävan att försöka hitta balans.

Om någon stör mig utan att jag vill det, känns det som om jag skulle spricka och den ångesten är inte att leka med.

9 ggr fick jag av KBT..En droppe i havet..

9ggr satte igång en process som jag mådde bra utav.

Jag måste strida för mer.

Men just nu orkar jag inte det.

Jag önskar att någon kunde strida för mig....

Men i slutändan vet jag att det är jag som måste skriva det där brevet själv...

Blessing önskar alla vänner en go Onsdag..